När jag sökte förstelärartjänsten kände jag mig inspirerad och driven. Jag ville förändra saker som jag visste att inte fungerade och jag ville lyfta fram det som verkligen fungerade. Jag sökte inte jobbet som en ”väg uppåt”. Jag sökte jobbet för att jag brann för min skola och människorna i den och sedermera gavs jag också chansen att utveckla skolans digitalisering; att jobba med systematiskt kvalitetsarbete och bedömning för lärande – och jag fick dessutom nedsättning i tjänst för att göra det. Fantastiskt!

Eller?

Idag läste jag ett inlägg i en Facebook-grupp för förstelärare som fick mig att haja till. Många andra fick samma igenkänningssymptom och skribenten kände sig manad att publicera inlägget på sin blogg så att det skulle kunna nå ut till fler än bara medlemmarna i gruppen.

Lasse Björklund skriver i sin text att försteläraren troligen är ”en av skolans sköraste resurser — som bör behandlas oerhört varsamt av skolledningen.” Detta kan uppfattas som konstigt eftersom många nog anser förstelärarna vara starka personer, men jag tror att han har rätt. Eller snarare – jag vet att han har rätt, i alla fall i mitt fall.

Han skriver, med stöd i forskning, att man som lärare med ledningsansvar ofta upplever arbetet som stimulerande i början men att man mer och mer tappar geisten, och i värsta fall drabbas av depressioner och utbrändhet, eftersom arbetet ofta upplevs som oorganiserat och ostrukturerat. Här kan jag inte annat än hålla med. Mitt arbete är oorganiserat och ostrukturerat. Förändringar i skolans ledning är bara en orsak till att jag upplever mitt arbete som förstelärare just oorganiserat och ostrukturerat. En annan del av mina upplevelser kommer ur att det både på kommunal och rikspolitisk nivå inte finns några ordentliga riktlinjer för uppdraget. Ingen vet hur länge tjänsten ska finnas; ingen vet hur länge staten pytsar in pengar; ingen vet ”vad som händer sedan” och det leder till en ”låt-gå”-mentalitet bland de högre cheferna i kommunen.

Jag efterlyser besked av de beslutande. Om nu inte rikspolitiken behagar ge några raka besked, vilket borde ske omgående eller helst igår, borde de lokala personerna i beslutandeposition bestämma sig för hur framtiden ska se ut. Jag skulle vilja veta om jag efter den 31 december ska fortsätta uppdraget som förstelärare eller om jag ska gå tillbaka till min ursprungsroll. Jag vill veta om lönetillägget kommer att permanentas eller om jag ska gå tillbaka till ursprungslönen. Jag vill veta vad som ska hända med de projekt som jag tilldelats när, eller om, jag fråntagits rollen som utvecklare.

Oorganiserat och ostrukturerat – det är min vardag. Mitt utvecklingsuppdrag står som bekant på tre ben: IKT, bedömning för lärande och systematiskt kvalitetsarbete. När det gäller det systematiska kvalitetsarbetet får jag ingen styrning då den modell vi ska arbeta efter tydligen är under revision av Barn- och utbildningsnämnden och om så vore fallet att revisionen är klar, har den inte kommit fram till mig. Jag har fått göra punktinsatser när föregående rektor varit sjukskriven och inte kunnat göra det som planen krävt. Jag har, på eget bevåg, försökt att ”gymnasifiera” de dokument som enligt ursprungsplanen ska användas i arbetet med ständiga förbättringar och jag har försökt underlätta kollegiet genom att sätta upp en mappstruktur på Google Drive. Nu har jag kört fast och kommer inte vidare utan assistans som ingen har tid att ge mig. Vad gäller IKT och BFL har jag idéer, men ingen tid med kollegerna så att jag kan sätta planerna i rullning, mer om detta nedan.  Jag sitter, utan beslutsmandat, i en referensgrupp för gymnasiesamarbete och jag är även med i en grupp rörande IKT i detta gymnasiesamarbete – även här utan beslutsmandat. Att jag hamnat där som katten bland hermelinerna har sina randiga skäl, men för den skull känns det inte riktigt okej. Inför varje möte måste jag leta upp någon med beslutsmandat, delge denna person vad som ska tas upp och få reda på vad jag ”får” säga och sedan stämma av efteråt. Det är mycket tid som går åt som hade kunnat läggas på annat.

Björklund fortsätter vidare i sitt inlägg med att ta upp misslyckade skolprojekt och vad misslyckandena beror på. Björklund menar, med stöd av forskning, att skolprojekt ofta ges för lite resurser och tid vilket leder till att spridningen bland kollegiet och därmed resultaten uteblir. Här kan jag även hänvisa till utbildningsdagen med Dylan Wiliam med flera, där både Wiliam, Patrik Landström och andra skolforskare kom med synpunkten att om projekt ska lyckas bör personalen ges tid att kontinuerligt att arbeta med det – och att rektorerna medverkar i projektet; att rektorerna föregår med gott exempel.  Om inte detta sker – att tid viks till projekten och att rektorerna deltar – tänker kollegiet ”inte nu igen” och lägger ner de också. Varför vara med och utveckla när det inte verkar vara viktigt för ledningen? Denna mentalitet undergräver lärarna med ledningsuppdrag – och de som tagit sig an projektet med entusiasm – och ingen positiv förändring finns i sikte.

Jag känner igen mig i ovanstående stycke. I början av min förstelärargärning slogs det på stora trumman och cheferna var engagerade. Sedan började saker hända och studiedagarna och APT:erna veks till andra ”mer akuta” ärenden. Kollegorna undrar när jag ska ha nästa studiedag (”för de vi haft med dig var så bra”) och jag har bara kunnat svara att jag inte vet. I brist på studiedagar har jag kommit med en temporär lösning, som inte uppskattas av alla, nämligen att hålla korta träffar i studiecirkelform efter arbetstid. Lösningen är inte optimal, men vad ska jag göra? Jag vill ju att vi ska fortsätta utvecklas!

Jag vill att skolan och människorna i den ska få chansen att fortsätta utvecklas, men för att det ska hända krävs en del. Det krävs engagemang från politiker på alla nivåer, det krävs engagemang från chefer och rektorer; att de går främst, visar vägen och att detta arbete är viktigt. Det krävs tid att spendera med kollegiet. Det krävs struktur och organisation för att hålla utvecklingsarbetet på rätt köl.

Eld slocknar som bekant när man inte lägger på mer ved. Där är jag nu.