Etikett: BFL

”Det där är ju ditt jobb!”

Det är svårt att bli profet i sin egen hembygd sägs det. Idag när jag skulle involvera eleverna i den fortsatta planeringen fick jag  smaka på detta!

Min tanke var att eleverna skulle med hjälp av kursens centrala innehåll, kunskaper och förmågor och betygskriterierna skulle få tänka ut vad nästa arbetsområde ska vara och hur vi ska ta oss an det. Ingen nyhet i sig, men för denna elevgrupp (idrottselever, ständigt på läger och tävlingar) har det varit sparsamt med denna typ av arbetssätt, mest för att eleverna sällan eller aldrig är på plats samtidigt. För att denna elevgrupp ska hinna med ”allt” krävs planering från lärarnas sida och därför har kanske elevdemokratin i klassrummet blivit lidande. Behov har fått gå före intresse.

Hur som helst skulle nu denna grupp elever få vara med och bestämma över undervisningen.  ”Men, det är väl ditt jobb? Ska vi göra det?” var den första reaktionen, trots att jag påpekat att det faktiskt står i skolans styrdokument att eleverna ska kunna påverka undervisningen.

Det är svårt det här…

Efter lite mer övertalning satte diskussionerna igång i de olika smågrupperna och jag har faktiskt fått in förslag på infallsvinklar och arbetssätt – betygskriterierna och vilka mål som uppfylls i och med infallsvinklarna var de dock högst motvilliga att presentera – t ex kommentaren ”att ta fram dom kriterierna är ditt jobb tycker vi :):):):):):)” kom från en grupp.

Rom byggdes som sagt inte på en dag. Det är bara att inse att eleverna också är ovana vid ett annorlunda arbetssätt. Det är väl bara att fortsätta så här så kanske vi skapar en vana tillsammans och dessutom genom efterfrågan bland eleverna sprida den i kollegiet.

Jag blir så glad!

För några dagar sedan var jag och sambon på föräldramöte på den sjuåriga dotterns skola. Fröken, som var hemskt nervös över att ha två pedagoger (jag och sambon) i klassrummet, berättade om hur de redan i årskurs ett jobbar med  The Big Five och hur de redan nu också jobbar formativt – och det gjorde mig så glad! Det finns hopp för mänskligheten!

Fröken berättade att hon visat ett klipp för eleverna. Ett klipp på engelska, men barnen hade förstått innebörden av klippet, att det är okej att misslyckas lite bara man försöker igen och lite till; att övning ger färdighet!

Det bådar gott inför framtiden och visar också att arbetet som lärarna i de lägre åldrarna lägger ner har stor betydelse för hur ”de stora barnen” är när de kommer upp på gymnasiet.

Kämpa på fröknar och magistrar – ni är betydelsefulla!

Dexter vs. formativ bedömning

 I förra inlägget kom jag på idén att använda mig av Boråsmodellen för att komma vidare i arbetet med formativ bedömning. Det blir dock inte alltid som man har tänkt sig. För ett par veckor sedan fick jag och en kollega samma idé och efter att ha suttit med på hennes arbetslagsmöte bestämde vi att första tillfället vi får en studiedag, kör vi vår idé.

Den dagen kom tidigare än vi räknat med och idag har jag med hennes hjälp använt studiedagen till att få omdömesskrivningen i Dexter att bli mer formativ än den är i dagsläget.

Jag började dagen med att göra en repetitionsvända om vad formativ bedömning är – man kan aldrig höra det för många gånger. Jag utgick från Skolverkets publikation Kunskapsbedömning i skolan för att sedan gå igenom Dexters omdömesnivåer och de nyckelord som idag är knutna till verktyget.  Dessa nyckelord är inte alltid lämpliga ur formativ synvinkel och det ville vi råda bot på.

De på pedagogiska diskussioner svältfödda kollegorna gick igång och vi kom fram till en hel del tillsammans medan jag gick igenom Dexters (oformativa) nivåer och nyckelord.

På eftermiddagen ställdes kollegorna inför följande frågor och uppdrag:

  • Har nyckelorden i Dexter något syfte? Behövs de?
  • Vilka nyckelord bör i så fall finnas i Dexter?
  • Vad ska stå ”bakom orden”?
  • Formulera omdömen tillsammans med varandra – diskutera och jämför
  • Fokusera på formativ återkoppling!

Det som kom fram var att vi i stort sett kan slopa de inbyggda och tillagda nyckelorden i Dexter och istället skriva med  egna ord. Det gavs på förslag att vi tillsammans skulle kunna tillverka ett ”ordbibliotek” likt det Infomentor har på grundskolan och använda dessa ord i Dexter.

Vi kom enhälligt fram till att vissa nivåer, t ex ”Intryck av eleven”, kunde slopas helt av flera skäl, varav det främsta var att de för nivån angivna nyckelorden kan uppfattas som direkt kränkande för eleverna samt att den nämnda nivån inte har ett dugg med kunskapsnivå eller lärande att göra.

Viss panik utbröt i kollegiet när de insåg vilket omfattande arbetet det skulle innebära att på mindre än en vecka (deadline för omdömen är om sex dagar) skriva långa utförliga formativa omdömen på, i vissa fall, över hundra elever. Jag fick kliva in och betona att vi är i inledningsfasen av vårt formativa arbete och att ingen klok person skulle kräva något sådant. Enligt Dylan William ska implementeringsarbetet få ta ca två år – och vi har bara börjat! ”Men då måste vi få mer tid att jobba med det här!” blev svaret.

Det jag ville med denna dag var att få igång tänket kring det hela. De fick en  bild från den av Skolverket tidigare nämnda publikationen för att reflektera över sitt arbetssätt:

Skärmavbild 2014-10-07 kl. 13.16.22

Har man koll på det bilden tar upp, kommer omdömesskrivandet (nästan) att gå av sig självt.

Kollegorna satt i ämnesgrupper och diskuterade. De protokollförde sina diskussioner och konstruerade omdömen i delade Google-dokument (Coach A är så stolt!) som placerades i den delade mappen för systematiskt kvalitetsarbete så att alla i kollegiet kan gå in och kolla, inspireras och vidareutveckla.

Dagen sammanfattades med hjälp av Mentimeter:

 

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 20.16.37

Bilden kan sammanfattas med fyra ord, ”Vi behöver mer tid!”, och det är bara att hoppas att vi ges den tiden. Rom byggdes som bekant inte på en dag – och det gör inte ett nytt pedagogiskt tänk heller.

Hur går vi vidare?

Något som är mycket irriterande i skolans värld – ja, överlag antar jag – är när Någon drar igång ett projekt som det sedan inte blir något av… Därför har jag idag suttit ned med min rektor för att kolla hur jag ska gå vidare med implementeringen av bedömning för lärande/formativ bedömning. Jag vill inte bli en Någon som drar igång något och sedan släpper det vind för våg!

Så, hur ska jag – och i förlängningen kollegiet – gå vidare?

Jag har läst lite om andra kommuner och hur de har gjort och nästa steg i progressionen torde vara att lärare gjorde klassrumsbesök hos varandra och, likt eleverna i deras kamratrespons, utdela ”two stars and one wish”. Jag tvivlar dock på att detta låter sig göras hos oss utan gnissel…

En annan variant som gjorts i Borås är att samla kollegiet och köra ”micro teaching” – att lärarna visar varandra hur de undervisar om olika moment. Jag tror att detta skulle fungera bättre hos oss eftersom man då inte befinner sig i ”sitt klassrum” och att revirhävden därigenom inte blir lika ”hotfull”. Detta skulle kunna ske på arbetslags-, eller ämneslagsmöten på neutral mark.

Genom ”micro teaching” skulle då lärarna dela med sig; kompetensutveckla varandra, och var och en i gruppen skulle göra en självvärdering. Det låter ju bra. Det får bli nästa steg!

Hur har ni gjort på era skolor?

Hälsningar

Ensamseglare på det formativa havet.

 

 

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑