Kategori: Reflektioner

Förstelärarskapet

När jag sökte förstelärartjänsten kände jag mig inspirerad och driven. Jag ville förändra saker som jag visste att inte fungerade och jag ville lyfta fram det som verkligen fungerade. Jag sökte inte jobbet som en ”väg uppåt”. Jag sökte jobbet för att jag brann för min skola och människorna i den och sedermera gavs jag också chansen att utveckla skolans digitalisering; att jobba med systematiskt kvalitetsarbete och bedömning för lärande – och jag fick dessutom nedsättning i tjänst för att göra det. Fantastiskt!

Eller?

Idag läste jag ett inlägg i en Facebook-grupp för förstelärare som fick mig att haja till. Många andra fick samma igenkänningssymptom och skribenten kände sig manad att publicera inlägget på sin blogg så att det skulle kunna nå ut till fler än bara medlemmarna i gruppen.

Lasse Björklund skriver i sin text att försteläraren troligen är ”en av skolans sköraste resurser — som bör behandlas oerhört varsamt av skolledningen.” Detta kan uppfattas som konstigt eftersom många nog anser förstelärarna vara starka personer, men jag tror att han har rätt. Eller snarare – jag vet att han har rätt, i alla fall i mitt fall.

Han skriver, med stöd i forskning, att man som lärare med ledningsansvar ofta upplever arbetet som stimulerande i början men att man mer och mer tappar geisten, och i värsta fall drabbas av depressioner och utbrändhet, eftersom arbetet ofta upplevs som oorganiserat och ostrukturerat. Här kan jag inte annat än hålla med. Mitt arbete är oorganiserat och ostrukturerat. Förändringar i skolans ledning är bara en orsak till att jag upplever mitt arbete som förstelärare just oorganiserat och ostrukturerat. En annan del av mina upplevelser kommer ur att det både på kommunal och rikspolitisk nivå inte finns några ordentliga riktlinjer för uppdraget. Ingen vet hur länge tjänsten ska finnas; ingen vet hur länge staten pytsar in pengar; ingen vet ”vad som händer sedan” och det leder till en ”låt-gå”-mentalitet bland de högre cheferna i kommunen.

Jag efterlyser besked av de beslutande. Om nu inte rikspolitiken behagar ge några raka besked, vilket borde ske omgående eller helst igår, borde de lokala personerna i beslutandeposition bestämma sig för hur framtiden ska se ut. Jag skulle vilja veta om jag efter den 31 december ska fortsätta uppdraget som förstelärare eller om jag ska gå tillbaka till min ursprungsroll. Jag vill veta om lönetillägget kommer att permanentas eller om jag ska gå tillbaka till ursprungslönen. Jag vill veta vad som ska hända med de projekt som jag tilldelats när, eller om, jag fråntagits rollen som utvecklare.

Oorganiserat och ostrukturerat – det är min vardag. Mitt utvecklingsuppdrag står som bekant på tre ben: IKT, bedömning för lärande och systematiskt kvalitetsarbete. När det gäller det systematiska kvalitetsarbetet får jag ingen styrning då den modell vi ska arbeta efter tydligen är under revision av Barn- och utbildningsnämnden och om så vore fallet att revisionen är klar, har den inte kommit fram till mig. Jag har fått göra punktinsatser när föregående rektor varit sjukskriven och inte kunnat göra det som planen krävt. Jag har, på eget bevåg, försökt att ”gymnasifiera” de dokument som enligt ursprungsplanen ska användas i arbetet med ständiga förbättringar och jag har försökt underlätta kollegiet genom att sätta upp en mappstruktur på Google Drive. Nu har jag kört fast och kommer inte vidare utan assistans som ingen har tid att ge mig. Vad gäller IKT och BFL har jag idéer, men ingen tid med kollegerna så att jag kan sätta planerna i rullning, mer om detta nedan.  Jag sitter, utan beslutsmandat, i en referensgrupp för gymnasiesamarbete och jag är även med i en grupp rörande IKT i detta gymnasiesamarbete – även här utan beslutsmandat. Att jag hamnat där som katten bland hermelinerna har sina randiga skäl, men för den skull känns det inte riktigt okej. Inför varje möte måste jag leta upp någon med beslutsmandat, delge denna person vad som ska tas upp och få reda på vad jag ”får” säga och sedan stämma av efteråt. Det är mycket tid som går åt som hade kunnat läggas på annat.

Björklund fortsätter vidare i sitt inlägg med att ta upp misslyckade skolprojekt och vad misslyckandena beror på. Björklund menar, med stöd av forskning, att skolprojekt ofta ges för lite resurser och tid vilket leder till att spridningen bland kollegiet och därmed resultaten uteblir. Här kan jag även hänvisa till utbildningsdagen med Dylan Wiliam med flera, där både Wiliam, Patrik Landström och andra skolforskare kom med synpunkten att om projekt ska lyckas bör personalen ges tid att kontinuerligt att arbeta med det – och att rektorerna medverkar i projektet; att rektorerna föregår med gott exempel.  Om inte detta sker – att tid viks till projekten och att rektorerna deltar – tänker kollegiet ”inte nu igen” och lägger ner de också. Varför vara med och utveckla när det inte verkar vara viktigt för ledningen? Denna mentalitet undergräver lärarna med ledningsuppdrag – och de som tagit sig an projektet med entusiasm – och ingen positiv förändring finns i sikte.

Jag känner igen mig i ovanstående stycke. I början av min förstelärargärning slogs det på stora trumman och cheferna var engagerade. Sedan började saker hända och studiedagarna och APT:erna veks till andra ”mer akuta” ärenden. Kollegorna undrar när jag ska ha nästa studiedag (”för de vi haft med dig var så bra”) och jag har bara kunnat svara att jag inte vet. I brist på studiedagar har jag kommit med en temporär lösning, som inte uppskattas av alla, nämligen att hålla korta träffar i studiecirkelform efter arbetstid. Lösningen är inte optimal, men vad ska jag göra? Jag vill ju att vi ska fortsätta utvecklas!

Jag vill att skolan och människorna i den ska få chansen att fortsätta utvecklas, men för att det ska hända krävs en del. Det krävs engagemang från politiker på alla nivåer, det krävs engagemang från chefer och rektorer; att de går främst, visar vägen och att detta arbete är viktigt. Det krävs tid att spendera med kollegiet. Det krävs struktur och organisation för att hålla utvecklingsarbetet på rätt köl.

Eld slocknar som bekant när man inte lägger på mer ved. Där är jag nu.

 

 

 

 

 

 

”Det där är ju ditt jobb!”

Det är svårt att bli profet i sin egen hembygd sägs det. Idag när jag skulle involvera eleverna i den fortsatta planeringen fick jag  smaka på detta!

Min tanke var att eleverna skulle med hjälp av kursens centrala innehåll, kunskaper och förmågor och betygskriterierna skulle få tänka ut vad nästa arbetsområde ska vara och hur vi ska ta oss an det. Ingen nyhet i sig, men för denna elevgrupp (idrottselever, ständigt på läger och tävlingar) har det varit sparsamt med denna typ av arbetssätt, mest för att eleverna sällan eller aldrig är på plats samtidigt. För att denna elevgrupp ska hinna med ”allt” krävs planering från lärarnas sida och därför har kanske elevdemokratin i klassrummet blivit lidande. Behov har fått gå före intresse.

Hur som helst skulle nu denna grupp elever få vara med och bestämma över undervisningen.  ”Men, det är väl ditt jobb? Ska vi göra det?” var den första reaktionen, trots att jag påpekat att det faktiskt står i skolans styrdokument att eleverna ska kunna påverka undervisningen.

Det är svårt det här…

Efter lite mer övertalning satte diskussionerna igång i de olika smågrupperna och jag har faktiskt fått in förslag på infallsvinklar och arbetssätt – betygskriterierna och vilka mål som uppfylls i och med infallsvinklarna var de dock högst motvilliga att presentera – t ex kommentaren ”att ta fram dom kriterierna är ditt jobb tycker vi :):):):):):)” kom från en grupp.

Rom byggdes som sagt inte på en dag. Det är bara att inse att eleverna också är ovana vid ett annorlunda arbetssätt. Det är väl bara att fortsätta så här så kanske vi skapar en vana tillsammans och dessutom genom efterfrågan bland eleverna sprida den i kollegiet.

Jag blir så glad!

För några dagar sedan var jag och sambon på föräldramöte på den sjuåriga dotterns skola. Fröken, som var hemskt nervös över att ha två pedagoger (jag och sambon) i klassrummet, berättade om hur de redan i årskurs ett jobbar med  The Big Five och hur de redan nu också jobbar formativt – och det gjorde mig så glad! Det finns hopp för mänskligheten!

Fröken berättade att hon visat ett klipp för eleverna. Ett klipp på engelska, men barnen hade förstått innebörden av klippet, att det är okej att misslyckas lite bara man försöker igen och lite till; att övning ger färdighet!

Det bådar gott inför framtiden och visar också att arbetet som lärarna i de lägre åldrarna lägger ner har stor betydelse för hur ”de stora barnen” är när de kommer upp på gymnasiet.

Kämpa på fröknar och magistrar – ni är betydelsefulla!

Eleverna och mentala pepparkakor

I fjol satt ett gäng killar i årskurs 1 och helt självmant läste igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades av den ene som lite för elak. ”Ät en mental pepparkaka och skriv om” sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren direkt skrevs upp på whiteboarden i klassrummet. Grabben som myntade uttrycket är, med rätta, ganska stolt över att citatet fortfarande sitter där.

I år har jag tänkt köra kamratrespons mycket oftare och dessutom mer organiserat. Jag har redan börjat i och med att årets ettor fått vara med göra det på varandras muntliga redovisningar (Bucket list 2014). När eleverna redovisat klart har jag ställt den klassiska frågan ”hur kändes det?” och redovisarna har fått klä sina anförande i ord.

Efter det har jag sagt några ord utifrån mina anteckningar i bedömningsmatrisen – och sedan har kamraterna tagit över. De har varit väldigt duktiga i sin feedback och jag har inte ofta behövt tillägga något – de har hittat det mesta som kan hjälpa de redovisande till ÄNNU bättre anföranden och de har också talat om det som varit bra. Stämningen i klassrummet med denna klass är väldigt tillåtande, inkluderande och öppet. Detta underlättar naturligtvis när man ska ägna sig åt ett dylikt arbetssätt.

När kamraterna sagt allt de vill säga, har jag ställt en fråga till innan de redovisande fått sätta sig igen: ”Vad tar du med dig från detta till nästa redovisningstillfälle?” En del har svarat på studs, andra har fått fundera en stund – men alla har fått med sig något av det kamraterna eller jag har gett som feedback.

Om inte annat så har de fått en och annan mental pepparkaka.

 

Att vara lärare till lärare

Jag har under min tid som förstelärare (fast jag inte vill bli kallad det!) försökt indoktrinera mina kollegor vad gäller användningen av Google. Det har gått från skett lite i smyg  till att idag bli lite av skarpt läge – mer om detta strax.

Varför har jag lagt krut på just Google? I vilket syfte?

Det är först och främst Google Drive jag kämpar för och användningen av de verktyg som Drive har, i synnerhet Dokument. Dokument är ett fantastiskt redskap om man vill jobba formativt med eleverna.  Tänk så här: du ger eleverna en uppgift, t ex att skriva en miljöbeskrivning. De öppnar ett Google-dokument och delar detta med dig (antingen så att du får kommentera, eller redigera) på en gång. Då kan du som lärare – i realtid – följa elevens skrivprocess och hjälpa eleven vidare om den kört fast och ge konstruktiv kritik.

Eller så öppnar eleven ett Google-dokument, skriver och delar sedan med dig och du kan i lugn och ro kommentera det som eleven skrivit under lektionen och därmed ge konstruktiv feedback till eleven. Detta dokument kan gå fram och tillbaka mellan elev och lärare så många gånger som krävs för att både elev och lärare ska vara nöjda med resultatet.

Ett Google-dokument är också ett bra alternativ vid grupparbeten då läraren kan se vem som skrivit vad och sedan kan ett Google-formulär användas vid utvärdering av arbetet.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta, men jag låter nog bli… Åter till syftet. Att använda Google i undervisning och lärande är effektivt och man kan lägga användandet på olika nivåer utifrån vad man vill uppnå. Det är ett utmärkt redskap för formativ bedömning då det är väldigt användarvänligt och förhållandevis enkelt för både lärare och elever. Syftet med min kampanj är att få kollegorna att bli ÄNNU mer formativa i sitt tänk kring undervisning.

Idag har jag, som jag skrev ovan, skickat kampanjen in i skarpt läge. Tidigare har jag skapat en mapp  och delat den med mina kollegor, med åtkomst via länk. I denna mapp placerade jag två dokument: en lista där lärarna skulle skriva in sina gmail-adresser och en ”idé-lista”. Den senare är ett verktyg för ständiga förbättringar (en tom kopia finns här).  En del av lärarna har varit ”på” och skrivit in både idéer och mejladresser medan andra har avvaktat av olika anledningar och idag försökte jag ”tvinga” in dem i dokumenten genom att köra en gemensam kort genomgång av dokumenten och Google Drive.  Dessutom hade jag på förhand skapat en undermapp där minnesanteckningar från våra APT:er sparas så att alla har lätt åtkomst till dem.

Efter genomgången hade nästan alla fyllt i sina adresser och varit in och åtminstone läst idélistan. De som innan genomgången inte hade någon gmail-adress fick hjälp med det efteråt och därigenom även en privatlektion i Drive-användning.

Mellan genomgången och ”privatlektionerna” hade jag en pratstund med några elever. När jag ursäktade mig när att jag var tvungen att lämna dem med orden ”nu måste jag gå, jag ska vara lärare till några andra lärare” kom frågan som ett brev på posten: ”Hur är det att lära lärare saker?”

Mitt svar? ”Det är en utmaning – för både mig och dem.”  Situationerna är likartade, men frågorna som ställs är olika; på olika nivåer. De flesta elever har någon sorts känsla för hur datorn fungerar och hur saker hänger ihop; de ser logiska sammanhang – ”om jag klickar i den rutan så händer det” – medan lärare många gånger har en inbyggd rädsla för att klicka och testa. De är dessutom medvetna om sin rädsla och den utökas genom att de inte vågar fråga – ”man vill ju inte visa sig okunnig”. Dessa rädslor vill jag försöka arbeta bort hos mina kollegor. Vi har tidigare kommit fram till att ett öppet klassrumsklimat är den optimala grogrunden för lärande – och detta vill jag få fram även hos kollegiet. Man ska våga fråga och man ska våga klicka. Rädslan för att göra fel och dessutom ligga någon till last är alldeles för stor och detta vill jag försöka avhjälpa. Faktum är att det känns som att jag är en bit på väg redan.

Så, kontentan av detta inlägg:

  • Google-dokument är ett bra verktyg för ett formativt arbetssätt
  • Våga klicka! Det gör inget om det blir fel! (⌘+z eller ctrl+z funkar ju ibland i alla fall.)

 

 

Terminen är igång!

Första jobbveckan ägnades till stor del åt att förbereda elevernas första vecka som skulle präglas av värdegrundstänk. Vi hann även med en ”studiekväll” där sommarläsningen ventilerades. Sommarläsningen bestod i att genom ett antal bildspel samt Christian Lundahls föreläsningar ta sig an Dylan Wiliams ”Att följa lärande” (2013).  Med andra ord stod formativ bedömning på agendan.

Samma dag som studiekvällen gick av stapeln fick vi en föreläsning om ständiga förbättringar av  Lars Thorin och detta var till stor hjälp inför kvällens arbete. Thorin väckte våra sommartrötta hjärnor och tankebanor och detta ledde till givande diskussioner under kvällen.

Ett mål med denna studiekväll var att alla lärare skulle inventera sin verktygslåda och många – om inte alla – kom fram till att de jobbar formativt på något sätt. Jag gick runt och lyssnade i de olika grupperna – som var ihopsatta helt random – och märkte att de diskussionsfrågor jag delat ut ledde till vidgade samtal om lärande, lärstilar, undervisning i stort och smått och kollegor delade med sig av tips till varandra.

På det hela taget var det en mycket lyckad kväll där vi fick hålla på med något vi varit svältfödda på: diskutera pedagogik!

Musikalisk workshop II

Nä… fast det stämde ändå rätt bra. Johan och Jesper fick lära sig den hårda vägen vad som händer om man släpper in nio personer i ett rum fyllt med instrument… Jesper suckade djupt och jag kan nog lova att tanken ”vad har jag gett mig in på?!” for genom hans huvud mer än en gång.

Men, vi elever skärpte till oss och lyssnade på genomgången som hölls. De som kunde spela ett visst instrument fick ett annat att testa och vi som inte kunde spela något… vi fick en gitarr, eller i Louise fall en bas… Johan hade personliga genomgångar med alla gitarrister tills vi hade (typ) koll på vad vår uppgift var. Efter det fick Jesper ha genomgång med slagverkarna. Under tiden de dunkade på på trummorna sökte jag upp ett enskilt hörn och nötte strängarna tills jag kunde spela gången utan att titta på var jag satte fingrarna.

Kakafonin/det organiserade kaoset:

http://www.youtube.com/watch?v=yiNBiH6jsng

Sedan var det dags…

Helt fantastiskt, eller hur? 😉 Vi spelade detta bluesiga stycke snabbare och snabbare och mitt i detta dök skolans fantastiska estetlärare Åke upp och föll in i spelet. Esteteleverna som rörde sig in och ut i salen hade till en början väldigt roligt åt våra tafatta försök men rätt som det var satt de med och kompade!

Glädjen i spelandet gick inte att undvika och när uppgiften vi tilldelats var utförd ville vi göra mer. Efter en stunds jammande och bollande med idéer fick gruppen en halleluja-upplevelse:

Underbart, va? Vi som ”inte spelar” något instrument sjöng med bakom Greta som tog ett stort steg och genomförde sången (fast hon visste att jag spelade in!).

Detta var en dag när alla lärde sig något; överkom någon rädsla eller förutfattad mening om sig själva. Sådana upplevelser är fantastiska – halleluja-upplevelser, helt enkelt!

Svenskmålen då? Johan och Jesper ledde lektionen väl. Deras muntliga ”presentationer” var lyckade då de instruerade, pushade och peppade och vi svarade med att (oftast) göra som de sa. Deras ledarskap testades rejält bitvis men som Jesper uttryckte det:


Nu när jag sitter och skriver detta har jag fortfarande ett stort leende på läpparna. Det är underbart att se elever blomma ut, ta plats och våga göra saker som verkar läskiga till en början. Att göra sådana här saker – att släppa eleverna fria och planera egna lektioner, genomföra och efterarbeta dem – är kanske inte 100% förenliga med målen i Svenska 3. Men om detta moment gör att de om någon månad levererar ett stensäkert muntligt anförande inom det nationella provet, eller om de i framtiden faktiskt övervinner sig själva  tack vare detta… Ja, då må det vara hänt att jag tolkat kursmålen lite väl mycket till deras (och min) fördel. Det är en investering i deras framtid.

Terminen är igång

Ett par veckor av terminen är avverkade; ettorna har plågat sig genom DLS-diagnostiskt material; tvåorna har duschats med grammatik och treorna har varit till Berättarladan i Sunne för att se Västanå teaters uppsättning av Selma Lagerlöfs Nils Holgersson.

I pausen fick Lisa närkontakt med självaste Mårten Gåskarl (Björn Söderbäck)…

IMG_0904

… och Fabian och Jerry inspirerades och hemföll åt teatraliska uttryck.

IMG_0903

Vi är alltså igång för fullt. Ett urval från det fysiska klassrummet: Treorna tar sig genom svensk språkhistoria, egna runrader står just nu på agendan. Tvåorna fördjupar sig i döda språk och ettorna får en rejäl dos filmkunskap (”Film är också text” som en filmvetare sa en gång) och berättarteknik. Alp 2 fortsätter med ett tema från boken de avslutade förra kursen med (Nick & Norahs oändliga låtlista) och tar svängen över språksociologin – manligt och kvinnligt språk.

Eleverna kommer att publicera olika alster här på bloggen under hösten, så håll utkik!

”Äntligen!”

Skolstarten närmar sig med stormsteg – i alla fall för mig som lärare och för en skrälldus (det är faktiskt ett ord, klicka på länken får du se!) alp-elever som ska ha lektioner eller åka på läger. Övriga får vackert vänta på den efterlängtade (?) skolstarten en vecka till.

Idag har jag haft en givande diskussion med en nybakad lärare som ville låna min ”rutin” ett tag. Hon frågade en massa bra saker, bland annat dök frågan ”Hur gör du i början på terminen?” upp i samband med att vi diskuterade planering. ”Det beror på eleverna” var mitt svar, och det gör det verkligen. Du som elev styr kanske inte VAD vi gör på lektionerna, men HUR vi gör det. Det finns en massa saker som Skolverket vill att man ska göra, men dina intressen och behov styr i väldigt hög grad hur vi ser till att du når målen. En del kanske undrar varför, och svaret på detta är enkelt: Man ska ha roligt i skolan! Det låter väl som en ganska sweet deal, eller hur?

Jag tror att samtalet med den nybakade läraren var nyttigt för oss båda – jag fick chansen att reflektera ordentligt över min – och din – verksamhet och det tror jag att alla inblandade tjänar på.

Nu har jag flyttat över HTFS11 och ALP11 till Svenska 3-fliken och 12-orna till Svenska 2 och gjort nya sidor (som väntar på bilder!) till de nya ettorna. Ett tecken på att tiden går… Men jag ser fram emot detta läsår där den nya tekniken ska få prövas ordentligt. Ett nu småflippat klassrum kanske blir helflippat vad det lider?

Välkomna till ett nytt läsår, ungar! Jag har saknat er.

© 2024

Tema av Anders NorenUpp ↑