Författare: lararjaveln (sida 1 av 5)

Semikolon

Ibland kommer Frågan med stort F upp… ”Hur använder man semikolon på korrekt sätt?”

Twitter har svaret:

 

CahHmX1UYAAwYuZ

Texttyper

Här finns en samling med länkar till sidor som förklarar olika texttyper. Ett stort tack till bland andra läxhjälp.nu och Magister Birgersson som levererar fina förklaringar och ovärderlig hjälp!

Referat

Referat (flipp)

Debattartikel

Debattinlägg (flipp)

Essä

Krönika

Krönika (flipp)

PM

Tidningsartikel

Reportage

Reportage (flipp)

Förstelärarskapet

När jag sökte förstelärartjänsten kände jag mig inspirerad och driven. Jag ville förändra saker som jag visste att inte fungerade och jag ville lyfta fram det som verkligen fungerade. Jag sökte inte jobbet som en ”väg uppåt”. Jag sökte jobbet för att jag brann för min skola och människorna i den och sedermera gavs jag också chansen att utveckla skolans digitalisering; att jobba med systematiskt kvalitetsarbete och bedömning för lärande – och jag fick dessutom nedsättning i tjänst för att göra det. Fantastiskt!

Eller?

Idag läste jag ett inlägg i en Facebook-grupp för förstelärare som fick mig att haja till. Många andra fick samma igenkänningssymptom och skribenten kände sig manad att publicera inlägget på sin blogg så att det skulle kunna nå ut till fler än bara medlemmarna i gruppen.

Lasse Björklund skriver i sin text att försteläraren troligen är ”en av skolans sköraste resurser — som bör behandlas oerhört varsamt av skolledningen.” Detta kan uppfattas som konstigt eftersom många nog anser förstelärarna vara starka personer, men jag tror att han har rätt. Eller snarare – jag vet att han har rätt, i alla fall i mitt fall.

Han skriver, med stöd i forskning, att man som lärare med ledningsansvar ofta upplever arbetet som stimulerande i början men att man mer och mer tappar geisten, och i värsta fall drabbas av depressioner och utbrändhet, eftersom arbetet ofta upplevs som oorganiserat och ostrukturerat. Här kan jag inte annat än hålla med. Mitt arbete är oorganiserat och ostrukturerat. Förändringar i skolans ledning är bara en orsak till att jag upplever mitt arbete som förstelärare just oorganiserat och ostrukturerat. En annan del av mina upplevelser kommer ur att det både på kommunal och rikspolitisk nivå inte finns några ordentliga riktlinjer för uppdraget. Ingen vet hur länge tjänsten ska finnas; ingen vet hur länge staten pytsar in pengar; ingen vet ”vad som händer sedan” och det leder till en ”låt-gå”-mentalitet bland de högre cheferna i kommunen.

Jag efterlyser besked av de beslutande. Om nu inte rikspolitiken behagar ge några raka besked, vilket borde ske omgående eller helst igår, borde de lokala personerna i beslutandeposition bestämma sig för hur framtiden ska se ut. Jag skulle vilja veta om jag efter den 31 december ska fortsätta uppdraget som förstelärare eller om jag ska gå tillbaka till min ursprungsroll. Jag vill veta om lönetillägget kommer att permanentas eller om jag ska gå tillbaka till ursprungslönen. Jag vill veta vad som ska hända med de projekt som jag tilldelats när, eller om, jag fråntagits rollen som utvecklare.

Oorganiserat och ostrukturerat – det är min vardag. Mitt utvecklingsuppdrag står som bekant på tre ben: IKT, bedömning för lärande och systematiskt kvalitetsarbete. När det gäller det systematiska kvalitetsarbetet får jag ingen styrning då den modell vi ska arbeta efter tydligen är under revision av Barn- och utbildningsnämnden och om så vore fallet att revisionen är klar, har den inte kommit fram till mig. Jag har fått göra punktinsatser när föregående rektor varit sjukskriven och inte kunnat göra det som planen krävt. Jag har, på eget bevåg, försökt att ”gymnasifiera” de dokument som enligt ursprungsplanen ska användas i arbetet med ständiga förbättringar och jag har försökt underlätta kollegiet genom att sätta upp en mappstruktur på Google Drive. Nu har jag kört fast och kommer inte vidare utan assistans som ingen har tid att ge mig. Vad gäller IKT och BFL har jag idéer, men ingen tid med kollegerna så att jag kan sätta planerna i rullning, mer om detta nedan.  Jag sitter, utan beslutsmandat, i en referensgrupp för gymnasiesamarbete och jag är även med i en grupp rörande IKT i detta gymnasiesamarbete – även här utan beslutsmandat. Att jag hamnat där som katten bland hermelinerna har sina randiga skäl, men för den skull känns det inte riktigt okej. Inför varje möte måste jag leta upp någon med beslutsmandat, delge denna person vad som ska tas upp och få reda på vad jag ”får” säga och sedan stämma av efteråt. Det är mycket tid som går åt som hade kunnat läggas på annat.

Björklund fortsätter vidare i sitt inlägg med att ta upp misslyckade skolprojekt och vad misslyckandena beror på. Björklund menar, med stöd av forskning, att skolprojekt ofta ges för lite resurser och tid vilket leder till att spridningen bland kollegiet och därmed resultaten uteblir. Här kan jag även hänvisa till utbildningsdagen med Dylan Wiliam med flera, där både Wiliam, Patrik Landström och andra skolforskare kom med synpunkten att om projekt ska lyckas bör personalen ges tid att kontinuerligt att arbeta med det – och att rektorerna medverkar i projektet; att rektorerna föregår med gott exempel.  Om inte detta sker – att tid viks till projekten och att rektorerna deltar – tänker kollegiet ”inte nu igen” och lägger ner de också. Varför vara med och utveckla när det inte verkar vara viktigt för ledningen? Denna mentalitet undergräver lärarna med ledningsuppdrag – och de som tagit sig an projektet med entusiasm – och ingen positiv förändring finns i sikte.

Jag känner igen mig i ovanstående stycke. I början av min förstelärargärning slogs det på stora trumman och cheferna var engagerade. Sedan började saker hända och studiedagarna och APT:erna veks till andra ”mer akuta” ärenden. Kollegorna undrar när jag ska ha nästa studiedag (”för de vi haft med dig var så bra”) och jag har bara kunnat svara att jag inte vet. I brist på studiedagar har jag kommit med en temporär lösning, som inte uppskattas av alla, nämligen att hålla korta träffar i studiecirkelform efter arbetstid. Lösningen är inte optimal, men vad ska jag göra? Jag vill ju att vi ska fortsätta utvecklas!

Jag vill att skolan och människorna i den ska få chansen att fortsätta utvecklas, men för att det ska hända krävs en del. Det krävs engagemang från politiker på alla nivåer, det krävs engagemang från chefer och rektorer; att de går främst, visar vägen och att detta arbete är viktigt. Det krävs tid att spendera med kollegiet. Det krävs struktur och organisation för att hålla utvecklingsarbetet på rätt köl.

Eld slocknar som bekant när man inte lägger på mer ved. Där är jag nu.

 

 

 

 

 

 

Dylan Wiliam

Vår IKT-leverantör Lin Education står för värdskapet nästa vecka då jag och två kollegor åker  till Göteborg för att lyssna på Dylan Wiliam, den store gurun inom lärande för bedömning. Det ska bli väldigt spännande och förhoppningsvis lärorikt.

Jag kommer att delta i en nätverksträff för skolans ledare och lärare. Där kommer bland andra välrenommerade forskare som  Dylan Wiliam och Christian Lundahl att belysa bedömning för lärande utifrån ett aktuellt forskningsperspektiv.

Senare under dagen kommer Wiliam att hålla en föreläsning med rubriken ”Formative assessment , why-what-how!”  I denna kommer han att ta upp vad som krävs för att lyckas med utvecklingen av formativ bedömning och varför formativ bedömning är så viktigt.

Det blir en spännande och nyttig dag i goda kollegors lag!

 

”Det där är ju ditt jobb!”

Det är svårt att bli profet i sin egen hembygd sägs det. Idag när jag skulle involvera eleverna i den fortsatta planeringen fick jag  smaka på detta!

Min tanke var att eleverna skulle med hjälp av kursens centrala innehåll, kunskaper och förmågor och betygskriterierna skulle få tänka ut vad nästa arbetsområde ska vara och hur vi ska ta oss an det. Ingen nyhet i sig, men för denna elevgrupp (idrottselever, ständigt på läger och tävlingar) har det varit sparsamt med denna typ av arbetssätt, mest för att eleverna sällan eller aldrig är på plats samtidigt. För att denna elevgrupp ska hinna med ”allt” krävs planering från lärarnas sida och därför har kanske elevdemokratin i klassrummet blivit lidande. Behov har fått gå före intresse.

Hur som helst skulle nu denna grupp elever få vara med och bestämma över undervisningen.  ”Men, det är väl ditt jobb? Ska vi göra det?” var den första reaktionen, trots att jag påpekat att det faktiskt står i skolans styrdokument att eleverna ska kunna påverka undervisningen.

Det är svårt det här…

Efter lite mer övertalning satte diskussionerna igång i de olika smågrupperna och jag har faktiskt fått in förslag på infallsvinklar och arbetssätt – betygskriterierna och vilka mål som uppfylls i och med infallsvinklarna var de dock högst motvilliga att presentera – t ex kommentaren ”att ta fram dom kriterierna är ditt jobb tycker vi :):):):):):)” kom från en grupp.

Rom byggdes som sagt inte på en dag. Det är bara att inse att eleverna också är ovana vid ett annorlunda arbetssätt. Det är väl bara att fortsätta så här så kanske vi skapar en vana tillsammans och dessutom genom efterfrågan bland eleverna sprida den i kollegiet.

Ständiga förbättringar

Det här inlägget skulle ha skrivits för länge sedan… Men det har inte blivit av förrän nu.

Malung-Sälens kommun har sedan ett tag tillbaka inlett ett arbete rörande ständiga förbättringar och som ett led i detta har jag skapat ett enkelt verktyg för detta på vår enskilda enhet.

Valet föll på delade mappar i Google Drive – det kanske inte är optimalt, men i väntan på ett bättre verktyg är detta kostnadsfria alternativ det bästa.

Jag har skapat en mapp kallad Ständiga förbättringar i min Drive och delat denna med alla kollegor genom att skicka dem en länk till mappen. Via denna länk har alla gjorts redigeringsbehöriga – de kan lägga till saker, skapa nya dokument och undermappar och ta del av dokument som jag eller någon annan tycker känns relevanta.

I denna mapp finns sedan undermappar, t ex Minnesanteckningar APT. I denna mapp skapas och skrivs dokument för varje APT. Dessa dokument skapas av den som känner sig manad att agera sekreterare. Dessa dokument får visas (inte redigeras) av de som delar den överliggande mappen. I och med att minnesanteckningar skapas och sparas här minskas mejlskörden – vill man kolla anteckningarna från ett tidigare möte går man bara in i mappen och letar rätt på det datum man vill kolla på.

Ett annat exempel på dokument som finns i mappen Ständiga förbättringar är ”Idélistan”. Om en kollega får en snilleblixt skriver hen in den i listan. Cheferna, som är införstådda med listans existens, går in och läser, skriver en kommentar och färgmarkerar. När idén är genomförd skrivs även detta in och färgmarkeras.

Skärmavbild 2014-10-15 kl. 11.28.26

Skärmavbild 2014-10-15 kl. 11.34.42

 

I mappen Ständiga förbättringar skapas också andra mappar vid behov, t ex vid studiedagar. I och med detta behöver inte den ansvariga skicka ut en ny länk till dokument och mappar eftersom kollegorna redan har tillgång till den överliggande mappen (Ständiga förbättringar).

Mentimeter

På den senaste träffen med formativt fokus använde jag Mentimeter som utvärderingsverktyg. För en del av kollegorna var detta ett nytt verktyg och därför tar jag upp detta här.

Att sitta och skriva en massa om just detta verktyg känns onödigt när Camilla Lindskoug på IKT-skafferiet sammanfattar Mentimeters användningsområden så bra här.

Hursomhelst, så här såg min Mentimeterfråga ut när kollegorna svarat:

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 20.16.37

Jag blir så glad!

För några dagar sedan var jag och sambon på föräldramöte på den sjuåriga dotterns skola. Fröken, som var hemskt nervös över att ha två pedagoger (jag och sambon) i klassrummet, berättade om hur de redan i årskurs ett jobbar med  The Big Five och hur de redan nu också jobbar formativt – och det gjorde mig så glad! Det finns hopp för mänskligheten!

Fröken berättade att hon visat ett klipp för eleverna. Ett klipp på engelska, men barnen hade förstått innebörden av klippet, att det är okej att misslyckas lite bara man försöker igen och lite till; att övning ger färdighet!

Det bådar gott inför framtiden och visar också att arbetet som lärarna i de lägre åldrarna lägger ner har stor betydelse för hur ”de stora barnen” är när de kommer upp på gymnasiet.

Kämpa på fröknar och magistrar – ni är betydelsefulla!

Eleverna och mentala pepparkakor

I fjol satt ett gäng killar i årskurs 1 och helt självmant läste igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades av den ene som lite för elak. ”Ät en mental pepparkaka och skriv om” sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren direkt skrevs upp på whiteboarden i klassrummet. Grabben som myntade uttrycket är, med rätta, ganska stolt över att citatet fortfarande sitter där.

I år har jag tänkt köra kamratrespons mycket oftare och dessutom mer organiserat. Jag har redan börjat i och med att årets ettor fått vara med göra det på varandras muntliga redovisningar (Bucket list 2014). När eleverna redovisat klart har jag ställt den klassiska frågan ”hur kändes det?” och redovisarna har fått klä sina anförande i ord.

Efter det har jag sagt några ord utifrån mina anteckningar i bedömningsmatrisen – och sedan har kamraterna tagit över. De har varit väldigt duktiga i sin feedback och jag har inte ofta behövt tillägga något – de har hittat det mesta som kan hjälpa de redovisande till ÄNNU bättre anföranden och de har också talat om det som varit bra. Stämningen i klassrummet med denna klass är väldigt tillåtande, inkluderande och öppet. Detta underlättar naturligtvis när man ska ägna sig åt ett dylikt arbetssätt.

När kamraterna sagt allt de vill säga, har jag ställt en fråga till innan de redovisande fått sätta sig igen: ”Vad tar du med dig från detta till nästa redovisningstillfälle?” En del har svarat på studs, andra har fått fundera en stund – men alla har fått med sig något av det kamraterna eller jag har gett som feedback.

Om inte annat så har de fått en och annan mental pepparkaka.

 

Dexter vs. formativ bedömning

 I förra inlägget kom jag på idén att använda mig av Boråsmodellen för att komma vidare i arbetet med formativ bedömning. Det blir dock inte alltid som man har tänkt sig. För ett par veckor sedan fick jag och en kollega samma idé och efter att ha suttit med på hennes arbetslagsmöte bestämde vi att första tillfället vi får en studiedag, kör vi vår idé.

Den dagen kom tidigare än vi räknat med och idag har jag med hennes hjälp använt studiedagen till att få omdömesskrivningen i Dexter att bli mer formativ än den är i dagsläget.

Jag började dagen med att göra en repetitionsvända om vad formativ bedömning är – man kan aldrig höra det för många gånger. Jag utgick från Skolverkets publikation Kunskapsbedömning i skolan för att sedan gå igenom Dexters omdömesnivåer och de nyckelord som idag är knutna till verktyget.  Dessa nyckelord är inte alltid lämpliga ur formativ synvinkel och det ville vi råda bot på.

De på pedagogiska diskussioner svältfödda kollegorna gick igång och vi kom fram till en hel del tillsammans medan jag gick igenom Dexters (oformativa) nivåer och nyckelord.

På eftermiddagen ställdes kollegorna inför följande frågor och uppdrag:

  • Har nyckelorden i Dexter något syfte? Behövs de?
  • Vilka nyckelord bör i så fall finnas i Dexter?
  • Vad ska stå ”bakom orden”?
  • Formulera omdömen tillsammans med varandra – diskutera och jämför
  • Fokusera på formativ återkoppling!

Det som kom fram var att vi i stort sett kan slopa de inbyggda och tillagda nyckelorden i Dexter och istället skriva med  egna ord. Det gavs på förslag att vi tillsammans skulle kunna tillverka ett ”ordbibliotek” likt det Infomentor har på grundskolan och använda dessa ord i Dexter.

Vi kom enhälligt fram till att vissa nivåer, t ex ”Intryck av eleven”, kunde slopas helt av flera skäl, varav det främsta var att de för nivån angivna nyckelorden kan uppfattas som direkt kränkande för eleverna samt att den nämnda nivån inte har ett dugg med kunskapsnivå eller lärande att göra.

Viss panik utbröt i kollegiet när de insåg vilket omfattande arbetet det skulle innebära att på mindre än en vecka (deadline för omdömen är om sex dagar) skriva långa utförliga formativa omdömen på, i vissa fall, över hundra elever. Jag fick kliva in och betona att vi är i inledningsfasen av vårt formativa arbete och att ingen klok person skulle kräva något sådant. Enligt Dylan William ska implementeringsarbetet få ta ca två år – och vi har bara börjat! ”Men då måste vi få mer tid att jobba med det här!” blev svaret.

Det jag ville med denna dag var att få igång tänket kring det hela. De fick en  bild från den av Skolverket tidigare nämnda publikationen för att reflektera över sitt arbetssätt:

Skärmavbild 2014-10-07 kl. 13.16.22

Har man koll på det bilden tar upp, kommer omdömesskrivandet (nästan) att gå av sig självt.

Kollegorna satt i ämnesgrupper och diskuterade. De protokollförde sina diskussioner och konstruerade omdömen i delade Google-dokument (Coach A är så stolt!) som placerades i den delade mappen för systematiskt kvalitetsarbete så att alla i kollegiet kan gå in och kolla, inspireras och vidareutveckla.

Dagen sammanfattades med hjälp av Mentimeter:

 

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 20.16.37

Bilden kan sammanfattas med fyra ord, ”Vi behöver mer tid!”, och det är bara att hoppas att vi ges den tiden. Rom byggdes som bekant inte på en dag – och det gör inte ett nytt pedagogiskt tänk heller.

Äldre inlägg

© 2019

Tema av Anders NorenUpp ↑