I fjol satt ett gäng killar i årskurs 1 och helt självmant läste igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades av den ene som lite för elak. ”Ät en mental pepparkaka och skriv om” sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren direkt skrevs upp på whiteboarden i klassrummet. Grabben som myntade uttrycket är, med rätta, ganska stolt över att citatet fortfarande sitter där.

I år har jag tänkt köra kamratrespons mycket oftare och dessutom mer organiserat. Jag har redan börjat i och med att årets ettor fått vara med göra det på varandras muntliga redovisningar (Bucket list 2014). När eleverna redovisat klart har jag ställt den klassiska frågan ”hur kändes det?” och redovisarna har fått klä sina anförande i ord.

Efter det har jag sagt några ord utifrån mina anteckningar i bedömningsmatrisen – och sedan har kamraterna tagit över. De har varit väldigt duktiga i sin feedback och jag har inte ofta behövt tillägga något – de har hittat det mesta som kan hjälpa de redovisande till ÄNNU bättre anföranden och de har också talat om det som varit bra. Stämningen i klassrummet med denna klass är väldigt tillåtande, inkluderande och öppet. Detta underlättar naturligtvis när man ska ägna sig åt ett dylikt arbetssätt.

När kamraterna sagt allt de vill säga, har jag ställt en fråga till innan de redovisande fått sätta sig igen: ”Vad tar du med dig från detta till nästa redovisningstillfälle?” En del har svarat på studs, andra har fått fundera en stund – men alla har fått med sig något av det kamraterna eller jag har gett som feedback.

Om inte annat så har de fått en och annan mental pepparkaka.