Nä… fast det stämde ändå rätt bra. Johan och Jesper fick lära sig den hårda vägen vad som händer om man släpper in nio personer i ett rum fyllt med instrument… Jesper suckade djupt och jag kan nog lova att tanken ”vad har jag gett mig in på?!” for genom hans huvud mer än en gång.
Men, vi elever skärpte till oss och lyssnade på genomgången som hölls. De som kunde spela ett visst instrument fick ett annat att testa och vi som inte kunde spela något… vi fick en gitarr, eller i Louise fall en bas… Johan hade personliga genomgångar med alla gitarrister tills vi hade (typ) koll på vad vår uppgift var. Efter det fick Jesper ha genomgång med slagverkarna. Under tiden de dunkade på på trummorna sökte jag upp ett enskilt hörn och nötte strängarna tills jag kunde spela gången utan att titta på var jag satte fingrarna.
Kakafonin/det organiserade kaoset:
http://www.youtube.com/watch?v=yiNBiH6jsng
Sedan var det dags…
Helt fantastiskt, eller hur? 😉 Vi spelade detta bluesiga stycke snabbare och snabbare och mitt i detta dök skolans fantastiska estetlärare Åke upp och föll in i spelet. Esteteleverna som rörde sig in och ut i salen hade till en början väldigt roligt åt våra tafatta försök men rätt som det var satt de med och kompade!
Glädjen i spelandet gick inte att undvika och när uppgiften vi tilldelats var utförd ville vi göra mer. Efter en stunds jammande och bollande med idéer fick gruppen en halleluja-upplevelse:
Underbart, va? Vi som ”inte spelar” något instrument sjöng med bakom Greta som tog ett stort steg och genomförde sången (fast hon visste att jag spelade in!).
Detta var en dag när alla lärde sig något; överkom någon rädsla eller förutfattad mening om sig själva. Sådana upplevelser är fantastiska – halleluja-upplevelser, helt enkelt!
Svenskmålen då? Johan och Jesper ledde lektionen väl. Deras muntliga ”presentationer” var lyckade då de instruerade, pushade och peppade och vi svarade med att (oftast) göra som de sa. Deras ledarskap testades rejält bitvis men som Jesper uttryckte det:
Nu när jag sitter och skriver detta har jag fortfarande ett stort leende på läpparna. Det är underbart att se elever blomma ut, ta plats och våga göra saker som verkar läskiga till en början. Att göra sådana här saker – att släppa eleverna fria och planera egna lektioner, genomföra och efterarbeta dem – är kanske inte 100% förenliga med målen i Svenska 3. Men om detta moment gör att de om någon månad levererar ett stensäkert muntligt anförande inom det nationella provet, eller om de i framtiden faktiskt övervinner sig själva tack vare detta… Ja, då må det vara hänt att jag tolkat kursmålen lite väl mycket till deras (och min) fördel. Det är en investering i deras framtid.