En kanske inte vill. Men det vill hen.

Det senaste året har två nya pronomen sprungit på oss. Hen och en. Två små könsneutrala ord som ska kunna användas när syftet ska nås fram till både man och kvinna utan att behöva nämna det specifika könet. Vilket rimligen är viktigt, och något som borde användas ganska ofta. Tycker man. Eller kvinna… 

Förra året var det mycket skriverier om just hen-ordet, men i år har även en-ordet fått en stor betydelse och väckt många åsikter. Under september förra året kunde man läsa i Dagens Nyheter att då, årets mest omtalande pronomen, snart skulle bli förbjudet. Gunilla Herlitz, tidningens egna chefredaktör, säger till Dagens Media att ordet hen, när det förekommit, väckt ont blod i läsekretsen och något som inte borde få förekomma i nyhetstidningar.

– I en nyhetstext är det en självklarhet för mig att det inte ersätter han eller hon. Även om det ibland kan vara praktiskt, säger Gunilla Herlitz. 

Personligen har jag inte riktigt vant mig ännu och tycker att användningen av ordet hen kan gå lite till överdrift. Hela grejen med hen handlar om jämställdhet och att ens kön inte ska ha någon betydelse. Är det inte då bättre att bara lära sig att acceptera. Allt ska vara så könsbefriat och neutralt idag. Men sanningen är den att vi är två olika kön som knallar omkring på denna planet, det kan vi aldrig komma ifrån. Det behövs en man och en kvinna för att människosläktet ska kunna fortplanta sig, så har det alltid varit. Varför kan vi inte bara lära oss att acceptera vad vi är, och rätta oss efter det. Jämställdhet är inte för mig att vi måste behöva använda könsneutrala ord. Det är lika lön för lika arbete. Det är att man behandlar män och kvinnor lika, i alla kulturer. Men, om det däremot finns människor som vill tilltalas med hen, har jag ingenting emot det. Faktum är att jag inte alls har något emot själva ordet. Men hur vi använder det kan göra mig galen. Låt varje människa få vara det den är. Som den är. Respektera och acceptera. Ska det vara så svårt?

Under måndagen den 28 oktober 2013, kunde man läsa i Aftonbladet att från och med den 1 november erkänner Tyskland ett tredje kön. Det handlar alltså om de intersexuella personer som har en oklar könstillhörighet utifrån kroppsliga kännetecken, nu kommer kunna använda sig av ordet hen.

– Det är bra att man kan etablera andra könskategorier än de två som finns idag, säger Vio Szabo, 28, till Aftonbladet.

Jag har full förståelse att inte alla människor passar in i den tvåkönsnorm som många andra tar för givet. Att det faktiskt finns folk som inte känner sig bekväma med att benämnas som hon eller han. De människorna är värda att respekteras, och om ordet hen stärker deras rätt att vara sig själv, står jag knappast i vägen och säger nej. Men med det menar jag inte att alla måste säga och skriva hen hela tiden. Vill en person omtalas med hen bör den personen få bli det, men på samma sätt bör det respekteras när någon vill omtalas han eller hon. Jag tror att människor som anser sig själva som extremt manliga eller kvinnliga, skulle känna sig diskriminerande för att det inte längre kan definieras efter vad de faktiskt är. Att använda könsneutrala ord skulle kanske hjälpa många för att definiera sig själva, men jag tror knappast att det är en hjälpa hand för jämställdhet.

Lika är det med ordet en. Jag använder knappast man för att det endast ska vara riktat till männen. Skulle jag någon gång säga ”Vill man röka, får man göra det på balkongen”, tror jag knappast jag skulle behöva lägga till ”…Ja, det gäller alla kvinnor också!” Jag tror att alla skulle förstå precis vad jag menade. Eller är det meningen att jag ska behöva säga ”Vill en röka, får en göra det på balkongen” för att alla ska ta del av det? Svaret är nej. Alla dessa ord skulle bara leda till förvirring och irritation av ordbruket. Istället för att lyssna på budskapet, tror jag mer folk skulle lägga fokus på mitt ordval. Skulle jag lyssna på en föreläsning där sändaren endast använde sig av hen och en, skulle jag ha väldigt svårt att koncentrera mig på vad det egentligen är personen pratar om.

Ännu en sak jag har funderat över är hur man ska ta till väga när man köper kläder. Kommer det inte längre finnas herr- och damavdelningar? Och kommer Dressmann bli tvungen att byta namn till Dresshenn? Vill jag köpa en kjol, är inte själva grejen att jag är ute efter just ett TJEJplagg. Jag är ute efter en nederdel som kallas kjol, och som råkar vara sydd för en kvinnlig kropp. Ännu en gång handlar det om att acceptera. I detta fall är det ju bara positivt att alla kläder finns under olika kategorier, så man lättare finner det man söker, oavsett VAD man söker.

Jämställdhet är en självklarhet. Men det handlar inte om att skapa nya ord. Det handlar om att tror på att alla människor är lika mycket värda och att de har lika möjligheter att skapa sig ett liv efter eget huvud. Man eller kvinna, det spelar ingen roll. Så nu är frågan. Är hen och en på tillfälligt besök, eller är båda här för att stanna? Nya ord växer förvisso fram hela tiden, men då handlar det om ord som ”messa”, ”appar”, ”vabba” och ”fejla”. Inte om egennamn. Och inte om pronomen. Och människan kan ju inte kvotera in ord, hur gärna hen vill. Om hen nu vill.

Louise Jansson