Alla människor pratar på olika sätt i olika situationer. Exakt hur man gör eller inte är svårt att säga men jag ska försöka ge lite olika exempel hur det kan gå till.

Först måste man ta reda på vilken relation man har till varandra.

Om det är ett samtal mellan en okänd person, t.ex. busschaufför eller om det är till någon som står mig nära t.ex. min flickvän. Det är ju stor skillnad hur man kommunicerar med dem. Till en person som jag inte har någon relation till så startar samtalet oftast med en artighetsfras, typ God dag eller hej, beroende på vilken ålder personen har som jag möter. Om jag sedan ska ha ett samtal med denna okända person så blir samtalet mer om vanliga saker, väder eller om man står vid bussen och väntar, väntetiden. Här i Malung har jag fått frågor från okända om varifrån jag kommer, varför jag flyttat hit och då kommer vi in på skolan och skidorna. Vissa personer kan då prata om detta hur länge som helst.

Om jag ringer till min flickvän så startar samtalet mycket mer personligt, vi känner ju varandra så man börjar ju inte direkt med någon presentation. Sedan pratar vi om mer privata saker, känslor, funderingar, ibland olika problem och så.

En annan viktig sak som jag har tänkt på är vilken attityd jag har när jag börjar ett samtal.

Här skiljer sig mitt beteende mot min flickvän jämfört med en dialog med en busschaufför. Jag skulle nästan säga att varje tillfälle avgörs alltid hur den som först säger något eller hur den beter sig. Om jag öppnar en dialog med ett dryg arrogant ”hej” så ger det mig oftast självklart ett tråkigt svar tillbaka. Det finns ett talesätt där man brukar säga, ”man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. Det brukar jag nästa alltid sträva efter. Jag menar om jag skulle kliva in i bussen med ett stort leende och säga Godmorgon – hej, eller vad som helst med en trevlig ton så får man i princip alltid ett trevligt svar tillbaka.

Så kommer vi till frågan om hur man kommunicerar mellan könen. Behandlar vi varandra olika i vårt samtal eller har vi samma tilltalssätt?

Det är självklart att olika människor har olika bemötanden, det beror nog på vilken syn man har på det andra könet eller sitt eget.

Generellt anses det väl att män inte kan kommunicera utan att kvinnor är dom som är bäst på detta. Frågar man en man så tycker nog männen att dom har sagt det viktigaste och att det räcker medan om man frågar en kvinna så vill hon diskutera mer och vända och vrida på samtalet mer än männen.

Man kan väl säga att den allmänna uppfattningen är att kvinnor skvallrar, tjatar mer än män, samtidigt som man kan säga att män oftast muttrar och grymtar mer än kvinnor. Det är ju inte konstigt att många diskussioner mellan könen inte fungerar.

Jag själv anser att man pratar olika med sina killkompisar mot vad man säger till sina tjejkompisar. När man träffar en tjej ändras oftast rösten och tonen, detta är inget man själv märker men jag har märkt det på mina killkompisar och de om mig. Samma när man möter killarna, då blir rösten oftast lite mörkare och kortare i tonen, mer ”ö ba, tjaba”, det är rätt intressant.

Alltså emellan könen så tror jag absolut att man har en annan slags dialog och beteende, man brukar ju säga att det finns kill- och tjejsnack.

Till sist, när jag pratar med min mormor och morfar så blir samtalet både långsammare och kanske lite mer enklare. De är gamla och jag kan inte prata lika fort med dom som med kompisarna, då hör dom inte eller så förstår dom inte vad jag säger. Samma med språket, för med mormor och morfar så måste jag säga hela orden och inte använda slang. De hänger inte med när man använder slang så då får man göra om orden till det ”vanliga språket”.